Då och Nu

En by i förvandling.

DÅ.
Då när jag år 1953 för första gången kom till Holafors, kom jag till en kraftfull jordbruksbygd. Jag var 16 år, förälskad i Kjell, en 19-årig Holaforsgrabb. Vattenfall hade just etablerat sig i bygden. Kilforsens kraftverksbygge var i full gång och Lasele hade påbörjats. Kjell arbetade i Kilforsen. Jag blev Holaforsbo år 1955.

Det fanns då 36 familjer i byn. Av dessa var 21 familjer småbrukare, dom flesta på Per Albinstorp med några kor och småboskap i sina ladugårdar. Självförsörjande när det gällde mat. Levde på vad djuren gav.  Tre större skogs- och jordbruksfastigheter gav arbete till gårdens folk och några anställda.  Arbetshästar fanns på sex gårdar. Ett väl fungerande sågverk fanns på en av fastigheterna, som även det gav arbete till några anställda.

Holafors är till ytan en stor by, med gårdar utspridda på ca 6 km utefter riks90. Men även med gårdar efter älven.  Några av dessa, då med en underbar utsikt över den ännu inte utbyggda Holaforsen. Så många bilburna fanns heller inte, speciellt inte bland dom äldre. Däremot hade dom yngre männen börjat skaffat sig körkort på bil och motorcykel. Det var cykel och så kallade Lättviktare som gällde bland dom äldre. Senare kom mopeden.

Det gick också bra att gå, för servicen fanns i byn. En välsorterad diversehandel, med bensinpump på gården. Poststation, telegrafstation med talhytt, många hade inte egen telefon. Kiosk fanns på Kjells föräldragård. Vi som inte hade jordbruk köpte mjölk av bönderna. En hönsgård fanns där vi kunde få köpa ägg. Många av oss höll gris själva, fick på så vis julfläsket och skinkan räddad. Om vi behövde åka längre bort, fanns taxiverksamhet i byn eller också tog vi ”landsvägs bussen” som gick mellan Junsele och Sollefteå. Eller mjölkbussen. En åkerifirma med lastbil och traktor hade nyligen etablerat sig i byn. Skolan hade just lagts ner, barnen fick åka med ordinarie buss till Näsåker..

Samlingspunkter som gav socialt umgänge blev affären – posten – kiosken. I Skolan samlade kyrkan oss till olika sammankomster. Det fanns även en fungerande dansbana ”Tallbacken” i några år. Den lades sedan ner.

Kraftverksepoken blommade, det fanns gott om arbete, för både äldre och yngre män i byn. Kvinnorna arbetade hemma med inne och utesysslor. Männen blev dubbelarbetande. Så småningom fösvann småbruk efter småbruk. Dom äldre orkade inte fortsätta och dom yngre flyttade när kraftverksepoken var över.

Affären, posten, telegrafen, taxi, kiosken mm lades ner. En ny riksväg 90 hade dragits, som fick en annan sträckning, utanför byn. Helt plötsligt delades byvägen i fyra sektioner. Byn blev inte sammanhängande längre. Samhällen i stort utvecklades under åren. Storkommuner bildades. Det blev stilla i Holafors. En ny tjänst infördes, äldrevård i hemmet. Dom gamla kunde få stanna kvar i sina hem, få den vård som behövdes.

NU.
Nu lever Holafors ett annat liv. Vår familj som bestått av sex personer plus en massa djur. Barnens kompisar. Det var liv och glädje från morron till kväll, blev det plötsligt bara vi två kvar. Visst har nya yngre bosatt sig i byn.

Gårdarna har fått nya ägare. Men av oss som fanns här för 60 år sedan finns nu bara sex gårdar med sju genuina Holaforspersoner kvar idag. Övriga är nyinflyttade, ett namn, men för oss okända. Alla har sitt. Dom yngre arbetar borta på dagarna, vi umgås sällan Holafors har blivit en ”sovstad”. Vi gamlingar sitter i våra hus och väntar. På vad då? Det oundvikliga, att allt har ett slut även vårt liv i Holafors.

Men ridskolan som vi startade för 30 år sedan lever vidare och gör livet på vår lilla bit av byn både rikare och gladare med alla barn och hästar som passerar förbi. En smolk i bägaren är att nuvarande granne och fastighetsägare, med all rätt, stängt av alla fina ridvägar som vi då hade tillgång till, samt även den väg vi
använde till ridskolan. Men skam den som ger sig, nya vägar öppnas och livet går vidare på ridskolan.

Utvecklingen har på dom här 60 åren gått framåt, sägs det. Från vår lilla by Holafors till Näsåker-till Sollefteå eller som nu är EU med sitt säte i Europa bestämmer över oss. Jag tycker det gått bakåt som i så många andra byar.

Tack och lov finns det eldsjälar som orkar gå vidare. Holafors är NU en prick på kartan vid sidan av riks90. En by som dom flesta passerar förbi.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *