Neabacken

Neabacken eller Kvarnsvedja som några av de boende ”nedanför backen” vill påstå att platsen heter är speciell , med älven och Holaforsen strax nedanför bebyggelsen. Vi ”uppepå byn” säger Neabacken. De fem familjer som bor här är alla på något vis släkt med varandra. Neabacken är en naturskön plats, med den skummande Holaforsen som ögonfägnad. Här fick även fyra Holaforsbönder tillstånd av Kungl.Vattenfallstyrelsen att år 1921 bygga en kraftstation med ett effektbelopp av 55 hästkrafter…….  Om vi svänger till vänster nedanför den kurviga backen, fortsätter framåt kommer vi till:

                                 27.        Johannes .

Vid slutet av vägen nedanför nipan bor Johannes Nilsson med sin fru Elin och några av de vuxna barnen.Ingvar, Elsa ,Alf  och Bernt, på en utslott av Nicke Sundvalls hemman. Alla utom Ingvar har hittat sin käresta och är på väg att flytta hemifrån. Ett litet jordbruk föder familjen, samtidigt som Johannes arbetar som flottare och hjälpmaskinist på kraftstationen. Hemmet och ladugårdsysslorna är Elins arbetsuppgift. Johannes är tvillingbror med Nickarnor som bor längre bort efter älven. Elin och Nickarnors fru Edit är syskon. Eftersom jag så sällan vistas Neabacken har jag svårt att skilja på vem som är vem. Ungdomarna har jag lärt känna. Alf var Kjells skolkamrat och  en av pojkarna i Holafors motorcykelgäng.Efter Johannes och Elins död  blev Ingvar kvar hemmavid. Av sykonen finns endast Elsa kvar i livet.Fastigheten har varit uthyrd under flera år. Men har nu Brita Isaksson och hennes son Lars Trell Noraström som nya ägare.

                           28. Kraftstation

När jag 1954 kom till byn, förstod jag tidigt att forsen och kraftstationen var byns sevärdhet . Hit gick man för att titta på forsen, meta i det lugna selet från det utsläppta turbinvattnet. Fisk fanns det gott om.  Att få sitta på stenhällarna framför den brusande forsen, ibland med  en timmerbröt som trilskades med vattnet var en upplevelse. En lisa för själen. På hemväg få äta sig mätt på smultron och åkerbär, som växte i överflöd vid nipkanten……

Fyra Holaforsbönder fick tillstånd 1920 att bygga en provisorisk kraftstation . 1921  fick Holafors by  elektriskt ljus. När sedan   Vattenfall byggde Lasele kraftverk och det togs i drift 1956 tystnade Holaforsen. Maskinutrustningen skrotades och stationshusen och trätuberna såldes till Gustaf Svensson.  Allt monterades ned och kördes bort. Nu efteråt kan man tycka att det var slöseri med  värdefullt matriel, som kunnat bevarats som museum för kommande släkten.

Känslorna var många den 9 sept 1956 kl 11.00 . När den efter 9000års brusande forsens musik tystnade.

                       HOLAFORSEN HAR TYSTNAT

Ej mer såsom förr Holaforsen hörs sjunga

sin brusande,tjusande vårserenad. Ur allt det gamla

och evigt det unga ur seklernas dyrbara sångkavalkad.

Ej mer över nipornas skansar sig höjer

tonernas budskap till vildgäss som plöjer

vindernas hav upp mot midnattens sol.

Ty strängarna har brustit på Näckens fiol.

av / Eskil Molen

……………………………………………………………

Åter tillbaka på vägen, kommer vi till den lilla stugan som tillhört Neabackens Stammoder Anna Helena Zakrisdotter. Hennes barn, Margreta, Zakarias, Märta, Johannes och Nikarnor, bosatte sig vid älven .

                                29.        Zakarias

n`Zakärias som vi säger, bor kvar i sin mors stuga. Han var i sin arbetsföra tid flottningsförman. Han förblev ogift. Systern Märta bodde kvar en tid hos Zakarias. Födde sonen Gottfrid, som stannade kvar hos sin morbror, och bosatte sig i morbrors stuga efter hans död . Gottfrid flyttade efter sin pensionering och huset såldes,det har sedan bebotts av olika tyska famljer.

                         30. Margreta

Margreta är Zakarias syster. Deras hus står intill varandra på Olle Sundvalls ägor. Margreta bodde en tid tillsammans med sin bror.Där födde hon sonen Arvid, som fick sin mors efternamn Eriksson Hon gifte sig  efter en tid med  Per Magnus Lidström och de byggde det hus där nu Margreta och Arvid bor .Margreta minns jag som en liten späd kvinna. Mån om att alltid bjuda på kaffe när vi hälsade på. Efter Mamma Margretas död bodde Arvid kvar i den lilla stugan. Och nu blev fastigheten kallad för Arvids. Arvid arbetade under kraftverkstiden som förrådsarbetare och senare fram till sin pension som kyrkvaktmästare i Näsåker. Arvid var ofta gäst i vårt hem, och i nästan 30 år vår egen jultomte. Troget kom han varje år, trotsade både kyla och storm, för att dela ut julklappar i vår familj. Arvid är borta sedan många år. Huset har stått tomt till för några år sedan, men bebos nu av en tysk familj.

                          31. Hjalmars

 Svänger vi nu vänster,så kommer vi till Hjalmar och Britt Nilsson samt deras flickor Sylvia och Susanne. Hjalmar är son till Nicarnor Nilsson och kusin med Johannes barn, även med Gottfrid Johansson och Arvid Eriksson som jag tidigare nämt. Det hus de bor i har tillhört en man vid namn Hinke Molin.Han byggde huset på Robert Lundins ägor, och efter Hinkes död löste Hjalmar in huset  . Hinke var en duktig möbelsnickare och båtbyggare. Trots att inget släktskap fanns, fortsatte Hjalmar i hans spår,och är  även han en duktig båtbyggare. Den båt vi en gång ägde var byggd av Hjalmar. Hjamar arbetade hela sitt verksamma liv bl.a.  i flottningen som utbildad sprängare och  var en bland dom som sprängde timmerbrötar, arbetade på olika anläggen som bergarbetare och sedemera som skogshuggare. Sedan barnen flyttat hemifrån ,arbetade Britt inom hemtjänsten fram till sin pension. Även efter sin pension har hon fortsatt att hjälpa dem som behövt hennes tjänster. Hjalmar och Britt fick inte njuta av pensionärsstiden tillsammans, på grund av sjukdom fick  Hjalmar lämna Britt, som nu i  många år bott ensam i sin stuga.  Vintertid  numera ibland helt ensam  utan grannar .

                               32.             Nickarnors

Vid vägens slut, i en liten stuga på nipan intill älven,på en utslott tillhörandeRobert Lundin, bosatte sig Nickarnor och Edit Nilsson med sina fyra barn. Anna, Hjalmar, Alfa och Hans. Som jag tidigare nämt är Nickarnor tvillingbror med Johannes. Deras fruar Elin och Edit är syskon. Nedanför deras hus låg båtplatsen.Selet  ovanför forsnacken som användes av båtägare för att ro över till Söderfors innan Laselebron byggdes.Nickarnor arbetade i skogen, Edit skötte som brukligt var hemmet och  laugården.  De bor granne med äldste sonen Hjalmar med fam. Sonen Hans är den tredje av Holafors motorcykelkillar och var skolkamrat  med Kjell. Hans bildade fam och bodde kvar några år under kraftverkstiden, flyttade sedan söderut. Efter att Anna och Alfa också lämnat hemmet , bodde Edit och Nikarnor ensam kvar på torpet till sin död.Några år ägdes torpet av sterbhuset, köptes sedan av dottern Alfa  som varje sommar med sin familj återvände till sitt barndomshem. Torpet har nu nya ägare, okända för mig.

                                Solgläntan.

Efter Nicarnors går en skogsstig genom skogen. Fortsätter man på den kommer man till  byns badplats Solgläntan. Solgläntan ligger på  bonden Adolf Näsströms ägor. Johannes och Berta Sundvall har där uppepå strandbrinken  byggt en sommarstuga. Det går också en väg från västbyn, en bit från vårt hus, till Solgläntan. En populär badplats, men i mitt tycke förstörd av vattenregleringarna när vattenfall byggde ut Holaforsen. En tillflyktsort för mig när jag kom hit, van vid ”min sjö” Bysjön. Är man inte uppväxt vid en älv med en brusande fors, kan den också vara farlig om man inte visar den respekt. För den generation som levde här på 50-talet,  var det inte tal om att bada i älven. Däremot att fiska, och tidigare var det flottningen den var till för. Men med vår generation kom badet. solandet och njutningen. En tragisk drunkningsolycka hände på 40-talet vid Solgläntan, som jag här kommer att berätta om.

.————————————————————

Skräckens badplats

Till Solgläntan gick jag med en lustblandad skräck. Från att som jag tidigare berättat, ha växt upp vid en stilla sjö, med en liten underbar å och en lagom brusande fors, för att sedan komma till en stor strid älv,med en stor mäktigt brusande fors, så blev det en stor kontrast för mig. Sedan att få veta, det var den enda badplatsen i byn och att den var livsfarlig, någon hade drunknat där, gjorde inte saken bättre. Trots mina uppväxtår vid min barndoms sjö i Bysjön, var jag inte simkunnig.

Den drunkningsolycka som det pratades om hände år 1949. Men den hade satt spår i befolkningens minne. Jag kom till Holafors 1954. Senkommande generationer har endast rykten att gå på. Jag bad därför Kjell berätta om olyckan. Han är den ende kvarvarande Holaforsbo från den tiden .                

…………………………………………………………………………………………………

                                Kjell berättar:

Jag var 14 år när det hände, det var en varm vacker aug.dag . Jag var inte hemma den dagen, Flera av byns ungdomar  hade gått till Solgläntan för att bada. B.la. min 14 årige kompis Harry. Harry var liksom flera av oss som bodde ”uppe på byn” inte simkunnig.De som bodde nere vid älven var däremot van med vattnet och simkunniga.

Solgläntan var då en lugn fin långgrund vik, med sandbotten och en fin sandstrand  innanför den förädiskt strida Ångermanälven med Holaforsens våldsamma dragkraft längre fram. Uppe på strandbrinken står en timrad sportstuga med namnet Solgläntan, tillhörande fam. Sundvall.  Därav badplatsens namn. Vad de badande ungdomarna och ingen annan heller visste, var att en bit längre bort efter stranden fanns i älven en tre meter djup grop. Under lek och stoj hade några av ungdomarna , b.la. Harry kommit dit bort, när Harry plötsligt försvinner ner i djupet. Flera av de simkunniga kompisarna försökte dyka för att hitta honom, men vattnet var grumligt, det var svårt att se. En äldre pojke från byn, Hjalmar Nilsson fick till slut efter flera dykningar  tag på Harry. Men för sent, livet hade redan flytt.

Så följde en tid av sorg, för föräldrarna Linnea och Bror Altin, för oss kompisar och övriga bybor. Det skapades i och med det en rädsla och en respekt för Solgläntan och den farliga gropen…

……………………………………………………………………………………………

Några år efter det jag kom till byn började Vattenfall utbyggnaden av Holaforsen. Nya människor kom som ville bada vid Solgläntan. Men nu hade ett annat problem uppstått.Vattenregleringen gjorde att ibland var det högt, ibland lågt vattenstånd. Solgläntan besöktes ändå av badsugna, ung som gammal. Våra barn var också trägna badare hela somrarna. Även en tid med egna hästar, liksom ridskolan och dess hästar. Oron och och skräcken för vad som kunde hända levde kvar hos oss föräldrar, även om de flesta barn nu var simkunniga. Åren gick, barnen fick historien om den tragiska drunkningsdagen med sig.

När nu byn avfolkas och vi gamla ej längre beger oss dit, så ligger badplatsen i träde. Men förhoppningsvis kommer nya yngre by medlemmar,  utan vetskap om den farliga gropen och den tragiska olyckan att bada vid Solgläntan och föra badplatsen vidare till kommande  generationer……

Nu beger vi oss upp på byvägen till Ystbyn igen och kommer då till byns största hemman.

4 kommentarer till Neabacken

  1. Sylvia Nilsson skriver:

    Kul att läsa om Holafors och särskilt om min ”plats” neabacken,går till Solgläntan varje gång jag är hemma om det går att gå dit, tyvärr är det ju ingen som kör skoter längre på vintrarna, så det blir på den snöfria årstiden.
    Bra jobbat med att ta reda allt om alla 🙂
    //Sylvia

    • Annagreta skriver:

      Hej Sylvia! Tack för din kommentar,såg den nyss därför fördröjningen av mitt svar. Visst var Solgläntan en härlig plats att finna ro och lugn vid. Särskildt på klipporna.
      kram / Annagreta

  2. Brita Isaksson skriver:

    Oj, vad spännande att läsa om ”Neabacken”. Och tänk så stort Holafors måste ha varit förr. Beträffande ”Johannes” så ägs det nu förutom av Lars Trell även av hans mor som alltså är jag. Ser med spänning fram mot fortsättningen. Tack för det jobb Du lägger ned Anna-Greta!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *